Skit match..

Kunde lika gärna suttit på läktarn idag istället. Så bra var min insats idag.. Lagets var väl ändå okej men långt ifrån bra och våran potential. Jag älskar att spela handboll men efter en sådan här match känns det ändå som att det kan kvitta. Sen är det jävligt svårt att bli bättre när man inte får så mycket träningstid på sin position eftersom vi är 6st på en plats. Har man tur får man 10 min.
Så förbannat besviken på mej själv. Alltså jag är ingen stjärna, men jag brukar tycka att jag är rätt bra i försvar och brukar få tag på min spelare och kunna låsa den. Men inte idag. Jag skulle vilja skriva så många fula ord just nu men jag tror jag låter bli och säger god natt istället och hoppas att all min vrede försvinner tills imorn..

16/7

Den sista veckan har jag mött ambulansen med blåljus ett flertal gånger och jag vet inte riktigt om jag inte har bearbetat det som har hänt som påverkar mej men jag har fått rysnignar i hela kroppen då det gör mej påmind om dagen när Viktor blev hundbiten.. Ska kanske tillägga att det blir ingen trevlig läsning eller bilder, så känsliga läsare varnas för otäcka bilder.
 
1 1/2 vecka före bröllopet, 16/7, skulle jag ta hand om mammas hund för hon skulle till kusten. Tänkte att han skulle få vara hemma hos oss ett par timmar så han inte skulle behöva vara själv hela dagen. Och allt gick bra fram till ca 16:30. Jag satt i soffan med Ellen och vänta på att Thomas skulle komma hem så jag kunde åka tillbaka med hunden. Viktor va ute i hallen med hunden och helt plötsligt hör jag ett ljud (vet inte riktigt vad men det är ett ljud som sent kommer ljuda inne i mitt huvud) från hunden som sen övergår i ett skrik från Viktor och jag rusar ur soffan ut i hallen och möter en Viktor med handen för pannan och ser hur det forsar blod! Det tar nog bara ett par tre sekunder innan jag har lyft upp Viktor på köksbordet och ringt ambulansen. Viktor gråter, jag gråter och allt är kaos. Ambulansen är på väg säger han på andra sidan luren, de åker med blåljus från Karlsborg.
Viktor sitter på bordet och jag står med en handduk runt huvet och håller om honom. Thomas har fortfarande inte kommit hem och det gör mej galen att inte kunna prata med honom, killen på SOS vill ju inte lägga på. Tillslut, efter ca 10min så kan jag äntligen lägga på för att ringa till Thomas och precis då kommer han hem. När han går mot dörren ser han i köksfönstret hur jag sitter med Viktor i knät med en handduk runt huvet. Hysterisk och fortfarande väldigt chockad får jag fram att hunden har bitit Viktor i pannan och att vi väntar på ambulansen och att det eventuellt blir helikopter till Gbg. Thomas skyndar sig att städa upp blodet i hallen innan Ellen kommer, hon har som tur är suttit kvar i soffan under hela tiden och kollar på film. Sedan rings det till framor så hon får hämta Ellen medans vi fortfarande väntar på ambulansen.
Ringer till mamma för att berätta vad som har hänt och det brister verkligen för mej, hade innan samtalet hunnit lugna mej en aning men att behöva säga orden högt är otroligt jobbigt.
 
Det tar ca 20 minuter innan ambulansen kommer, vilket är det absolut längsta minutrarna i mitt liv. Killarna som kommer är otroligt lugna och proffsiga. De plåstrar om Viktor och konsulterar med helikoptern och bestämmer att vi inte behöver åka till Gbg. Sedan åker jag och Viktor i ambulansen och Thomas kommer efter i bilen.
Viktor skötte sig så himla bra, va lugn hela tiden och sa inte nått på hela vägen in till akuten. Det tar inte lång tid innan vi får träffa läkaren och vi bestämmer att det bästa är att söva ner honom medans de syr ihop såren. Sedan blir det upp på barnmedicin och invänta operationen som planerades till ca 22. Jag åkte hem nån gång runt 20, jag skulle ju upp och jobba vid 03 och det var bara en förälder som fick sova över så då fick Thomas stanna. Operation blev det nån gång runt 22-22:30 och Viktor va vaken nån gång igen runt 02. Han fick i sig lite macka och mjölk, ville inte alls ha isglass som han blev erbjuden. Sedan kl 06 var det full fart på Viktor, han fick tillsägelse att lugna ner sig lite så han inte väckte dom andra barnen. Jag kom in till frukosten runt 08 och aptiten var det inget fel på då heller för Viktors del. Sen var det bara att invänta läkaren så vi fick lite information och sen fick vi åka hem..
 
Detta är utan tvekan ett av de värsta dygnen i hela mitt liv. Helt klart är iaf att det är det värsta jag har varit med som mamma. Men samtidigt var jag en otroligt stolt mamma över min lilla 3-åriga kille som var så lugn hela tiden och som inte sa ett ljud när dom skulle sätta droppet, vilket de fick göra 3 gånger innan det blev rätt. Han har fortfarande lite problem med hundar men vi försöker att inte göra så stor sak utav det. Bara ett par dagar efteråt när vi hade handlat på Ica så satt det en hund utanför och jag sa till honom att vi inte fick klappa eller prata med den när inte ägaren va där, då fick jag till svar att: "När vi har en egen hund, då får jag prata med den" :) Men det går rätt skapligt iaf, han visar inga tecken på att han är rädd för andra hundar än just min mammas hund. Och innan någon har något att säga om att hon har kvar honom så kan jag säga att vi har sagt att det är upp till hene hur hon vill göra, vi lägger oss inte i det. Sen när vi frågade Viktor efteråt vad som hände så sa han först att han skulle busa med hunden och sen att han skulle slå honom. Oavsett vilket så kan jag känna att Viktor gjorde något hunden inte vill och oturligt nog var han lite för nära när hunden sa ifrån. 
 
Inne på akuten
Uppe på barnmedicin i väntan på op
Dagen efter
Hemma igen.