Det har varit lite tyst här på bloggen ett litet tag nu men det beror på att förra onsdagen, den 29/7, föddes vår efterlängtade lilla pojk, två veckor före BF. Så här kommer en liten förlossningsberättelse :)

 

Det började med att vattnet gick på tisdagen vid 11. Jag stod och höll på med tvätten och skulle precis starta torktumlaren när jag kände att det blev blött. Min första tanke var: vad hände nu? Kissade jag på mig? Men sen förstod jag att det var vattnet som hade gått så jag sa till Thomas och sen gick jag på toaletten. Sen var det bara att gå och lägga sig eftersom han fortfarande låg rörlig, vilket kan göra att om man är uppe och går så kan navelsträngen komma före huvudet. Så jag ringde in till förlossningen och vi fick komma in på en gång för kontroll för att kolla om han fortfarande var rörlig eller om han fixerat sig, eller åtminstone vara ruckbar. Väl inne på förlossningen fick jag först ligga med ctg en stund innan barnmorskan kunde konstatera att han fortfarande var rörlig så då blev jag inlagd och fick hålla mig i sängen om jag inte behövde gå på toa då. Men då var jag tvungen att säga till när jag kom tillbaka så de kunde kolla läget på bebisen. Sen blev jag liggandes där i sängen i hopp om att värkarna skulle komma igång. Framåt kvällen, vid 18 tiden började vi diskutera om vi skulle stanna kvar över natten eller om vi skulle åka hem för värkarna ville inte alls komma igång. Vi bestämde oss iaf för att åka hem eftersom jag hellre sover i min egen säng än i en sjukhussäng. Hade det inte satt igång av sig själv under natten skulle vi vara tillbaka kl 9 dagen efter. Och självklart så ville inte värkarna komma igång under natten så vi åkte in till förlossningen så vi var där vid 9. Väl där så gjorde vi ett nytt ctg och sen undersökte barnmorskan mig och kunde konstatera att jag var öppen 3cm och hade fortfarande 2cm tapp kvar. Klockan hann och bli 11 innan de satte det värkstimulerande droppet. Vi började lite lugnt så att jag skulle ha en chans att vänja mig vid värkarna. Efter drygt en timme började värkarna göra ganska ont så jag började med lite lustgas men vid 13-tiden väljer jag ryggbedövning istället. Jag är inte så särskilt förtjust i edan så istället valde jag spinalen då jag hade den när jag fick Ellen och tyckte den var kanonbra! Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse denna gången. För det första så började narkosläkaren med att ta en för kort nål så han fick sticka mig en gång till med en nål med rätt längd. Det gjorde så fruktansvärt ont att få den där jäkla sprutan, det minns jag inte att det gjorde förra gången. Sen hann jag nog att få tre värkar innan bedövningen tog, de var tre fruktansvärt onda värkar. Nästa undersökning visade att jag var öppen 5-6cm och när barnmorskan var klar sa hon att det var 6cm, då va klockan strax efter 13. Sen var det dags för skiftbyte och den nya barnmorskan var inne hos oss runt 14:30 och gjorde en ny undersökning när jag var 7cm öppen. 

Efter det här blev jag både uppgiven och stressad. Uppgiven för att det gick så långsamt och stressad för att klockan närmade sig 15 och spinalen håller bara i ca två timmar. Skulle gissa på att klockan är ca 14:50 när jag känner hur det börjar kittla i benen och jag förstår ju då att bedövningen börjar att släppa. Så jag ringer på klockan för att säga till barnmorskan att de får göra precis vad de vill bara de kan lindra smärtan för det är mer än vad jag kan hantera. Barnmorskan går då iväg för att prata med narkosläkaren, som självklart är upptagen med en annan mamma som ska bli snittad. Så jag står bredvid sängen och tar massor med lustgas för att i princip överleva. Jag vet inte riktigt vad klockan är, för tidsuppfattningen är inte den bästa efter all lustgas, men jag tror att den är ca 15:15 när jag får den första krystvärken och jag skriker att jag kan inte mer och jag vill inte mer. Detta hör barnmorskan ute i korridoren och kommer in till oss. Jag sätter mig i sängen för jag börjar känna att det trycker på ordentligt. Barnmorskan ser ju då att han nästan är ute så samtidigt som hon skyndar sig på med handskar så får jag en till krystvärk och då kommer huvudet ut, sen tar jag i en gång till och då kommer resten av bebisen och kl är då 15:18. 

Så det gick otroligt fort det sista. Jag var ganska uppgiven när barnmorskan kände att jag bara var öppen 7cm, hade alltså bara öppnat mig en cm på en timme så det kändes som att det skulle dra ut på tiden, trodde inte det skulle bli någon bebis förens framåt kvällen. Men när bedövningen släppte gick det riktigt fort. Och de klart när värkdroppet höjts ganska rejält så fick det ju ännu större effekt när ryggbedövningen släppt. 

En liten välskapt pojk på 3555g och 50cm föddes kl 15:18 den 29/7. 

 

Sen fick jag och lillebror stanna kvar på BB till fredag eftermiddag då det var en lång vattenavgång, så då kollar de tempen och andningsfrekvensen på bebisen ett flertal gånger per dygn för att kunna upptäcka tidigt om bebisen fått någon infektion. Jag var ju helt inställd på att åka hem samma kväll, för jag är inget större fan av BB så ville hem till resten av familjen så fort som möjligt. Men på torsdagen tog Thomas med sig barnen en kort stund så de fick träffa sin lillebror för första gången. 

 

Hem åkte vi iaf på fredag eftermiddag, äntligen! Under helgen sen började han bli en aning gul och på måndag kväll tyckte jag det var rätt mycket men kände att det inte var någon större idé att ringa in då vi skulle på återbesök på tisdag förmiddag. Barnmorskan tyckte också att han var rätt gul så hon gjorde ett test på pannan och är det över 250 så tar man ett blodprov och lillebror hade 278. Så efter ett par timmar så fick vi svar på bilirubinprovet och det låg på 323, är det över 350 så blir det behandling och solning. Så vi skulle komma tillbaka på onsdag för att ta ett nytt prov för att se om de gått upp eller ner. Självklart så hade de gått upp, enda upp till 346 så det var bara att åka tillbaka på torsdagen igen. Som tur var så hade bilirubinet sjunkt ner till 326 men dessvärre var ett annat värde förhöjt så vi fick komma upp och träffa barnläkaren som ville undersöka bebisen. Det verkade bra men av det som var kvar av blodprovet från morgonen så gjorde de en leverstatus, eller något i den stilen tror jag att de hette. Men det visade inget ovanligt så vi fick åka hem. Ska tillbaka på tisdag på återbesök på barnmedicin så dom ska ta nya prover och kolla att allt är bra. 

Så det har blivit många vändor till sjukhuset med den här lille plutten. 

På den här bilden syns det verkligen att han är gul. 

 

Och nej, han har inget namn än. Vi har lite svårt att bestämma oss, eller rättare sagt, jag har lite svårt att bestämma mig ;)